Jag hade planerat in hur hela min lördag skulle se ut: PLUGGA! Vi har fem sjukdomar som ska vara färdiga till på tisdag, skrivna och inlärda! Plus att jag hade tänkt att plugga in de sjukdomarna vi har haft tidigare så att inte de glöms bort, med tanke på att det är tenta den 20 feb.
I alla fall, samordnaren på jobbet ringde och frågade om jag kunde jobba, jag frågade när eftersom hade det varit ikväll hade det varit helt okej. Men icke, det var imorgon, 11:30-21. Jag sa att jag inte kunde det för att jag har super mycket i skolan som jag måste göra. Men det verkade inte som att hon lyssnade på det örat utan sa bara: det är kris, jag har ringt runt hela dagen. Jo, sa jag, men jag hinner verkligen inte. Hon bönade och bar men jag sa än en gång att jag inte kunde. Hon blir helt tyst i luren och ja.. tillslut fick hon mig att säga okej.. Fan tänkte jag sen, varför gjorde jag det. Ångrade ihjäl mig.. Jag blev så arg, blev ju så gott som tvingad att ta det kändes det som! När jag kom hem berättade jag hela historien för David och jag var så arg och när jag är arg gråter jag! Jag vill ju inte jobba när jag har så mycket i skolan så att den blir lidande, den går i första hand nu! Och speciellt i detta tempot vi har nu, det gäller minsann att inte ligga back med någonting, då blir det verkligen tufft! Han tyckte att jag skulle ringa och säga att jag inte kunde, men jag tyckte det kändes dumt.. Jag försökte börja på att skriva lite, men jag kunde inte koncentrera mig och grät några tårar emellanåt av ilska.. Stack och tränade.. Pratade även med mamma om det och grät lite till! ;) Hon tyckte också jag skulle ringa och säga att jag inte kommer, skolan kommer ju faktiskt i första hand! Jaja, det hela slutade med att jag ringde och sa att jag inte kommer! Så nu känns det mycket bättre! Nästa gång ska jag stå på mig bättre!
Plugg hela dagen imorgon!
Nu hinner jag inte sitta här mer! Ha en trevlig helg!

David: Jag älskar dig så otroligt mycket, du är mitt allt och heelt underbar! Det vet du, men ville bara skriva det! :-*